Harry F Oppenheimer kontrollerar 45 procent av Sydafrikas näringsliv och en stor del av världens guld- och diamanttillgångar. Nu vädrar den 83-årige patriarken morgonluft för Sydafrika.
JOHANNESBURG (Veckans affärer). Harry F Oppenheimer, Sydafrikas
och världens ledande guld- och diamantmagnat, har inte velat ge
intervjuer under de senaste åren.
Jag är för gammal, jag har inget att säga, sa den nu 83-årige
patriarken när förfrågningar inkom.
Det var på president P W Bothas tid. En tid då vinden stod
stilla och det politiska och ekonomiska livet var paralyserat av
apartheid.
Vi fick inte någon som helst respons från regeringen, säger
Harry Oppenheimer, med studiedagarnas Oxfordaccent i behåll.
Men nu råder uppbrottstider i Sydafrika och Harry Oppenheimer
bryter sin tystnad i en intervju med VA i Anglogruppens
katedralliknande byggnad i centrala Johannesburg.
Anglo-gruppens ägare drog sig tillbaka från ordförandeposterna i
de två systrarna Anglo American Corporation, ACC, och De Beers
för snart tio år sedan, men han går dagligen till sitt ombonade
kontor och håller fortfarande ett vakande öga på det
statsliknande imperiet, som enligt Sydafrikas Who Owns Whom
kontrollerar 45 procent av de börsnoterade företagen i
Johannesburg, och ensamt svarar för en ansenlig del av Sydafrikas
samlade exportinkomster.
Anglo är en familjeangelägenhet med nära 1 miljon anställda.
Sydafrikanska dagstidningen Daily Mail sätter likhetstecken
mellan Oppenheimer och Wallenberg, vars huvudman Peter
Wallenberg för övrigt nyligen besökte Sydafrika.
Oppenheimer-dynastin är inställd på överlevnad och ser inte ANC
som något hot. Harry Oppenheimer avskräcks inte av den politiska
osäkerheten och våldet. Som gammal politiker, industriman och
apartheidmotståndare ser han i stället en ny tid fylld av
möjligheter.
Nu är apartheid på tillbakagång. Vilka effekter hade systemet på
näringslivet?
“Jag tror att det gjorde stor skada för arbetarna. De hadedåliga löner och det skadade industrin att arbetarna inte fickutbildning. Jag är benägen att tro att de låga lönerna intevägde upp ineffektiviteten. Arbetarna fick inte heller leva näraarbetsplatsen på grund av emigrantarbetarsystemet. Det gickkanske an i guldgruvornas tidiga skede, men i mer sofistikeradindustri behöver man utbildad arbetskraft och inte sådana sombara kommer in på sexmånaderskontrakt.”
Du säger att du hade problem att övertyga regeringen om
apartheid. Vad gjorde du för att påverka?
“Jag satt i parlamentet i tio år och brukade hålla långa tal ochsäga samma sak om och om igen, tills folk förmodligen blevuttråkade. Jag var inte ensam om att kritisera apartheid, menförmodligen den mest prominenta från näringslivet. När min fardog lämnade jag parlamentet (1957), det blev närmast omöjligt attförena de två uppgifterna.”
Utifrån ser Sydafrika just nu, särskilt för affärsmän, ganska
rörigt ut. Du har i åratal drivit en kampanj för investeringar i
Sydafrika. Vad säger du till dem som frågar dig i dag?
“Av praktiska skäl säger jag inte ta alla dina pengar ochinvestera dem här. Men jag tror att vi befinner oss i ett lägedå det kan vara försvarbart att göra moderata investeringar iSydafrika med hopp om god avkastning. Men det finns ettförtroendeproblem. De Klerk har inte fått den respons han bordeha fått efter sitt tal den 2 februari 1990. Folk gör ständigtpolitiska poänger. Samma människor som säger att de vill hautbildning organiserar bojkotter och strejker i skolan.”
Du talar uppenbarligen om ANC. Har du talat med dem?
“Jag har träffat Nelson Mandela ett antal gånger. Jag finner atthan är en mycket tilldragande person. Han har en behagligframtoning och stil och han tycks inte vara bitter, vilket ärmärkvärdigt.Man kan inte tycka illa om honom. Men han är också förvirrad vadgäller ekonomiska och administrativa frågor, och talar omnationalisering av banker och guldgruvor. Jag har talat medhonom om detta flera gånger och han säger att han inte ärfastlåst på den punkten.”
Gör näringslivet i Sydafrika tillräckligt?
“Affärsfolk måste få klart för sig att de måste göra sitt bästaför att stödja svarta, kanske mer än vad de borde från en rentekonomisk ståndpunkt. Det är samtidigt viktigt att inte gå förlångt. I grunden går det inte att göra så mycket. Om mannationaliserar kan man tex inte räkna med att få låna pengarutomlands. Jag tror dock att man måste titta på skattesystemetoch göra ändringar som kanske inte är ekonomiskt avgörande mensom fyller ett politiskt behov.”
Du bekämpade sanktioner. Samtidigt tjänade Anglo på sanktionerna.
Ni köpte bla Barclays Bank och Ford. Finns det utrymme för dem
som önskar att återvända?
“Visst, de kan komma tillbaka. Sanktionerna hade negativ effektpå ekonomin, särskilt illa var det att Sydafrikas bankrelationerklipptes av. Det är korrekt att vi själva och andra tog överföretag ganska billigt. Men det var i grunden inte bra. Viinvesterade pengar i amerikanska och tyska företag i stället föratt starta nya fabriker. Sanktionerna satte tryck på regeringen,men jag tror att det gjorde mer skada än nytta. Jag menar att desom satte tryck på regeringen, särskilt vad gäller definansiella sanktionerna, har ett delansvar för våldet vi harhär. Våldet är i mycket en fråga om depression och arbetslöshet.”
Vilken roll kan svenska företag ha i Sydafrika?
“De har framför allt ett fantastiskt kunnande, och vi kan ocksåbehöva krediter. Vi har själva en del affärer med Sverige. Vihar en fabrik som tillverkar syntetiska diamanter i norra Sverige(Scandiamant i Robertsfors).”
Din erfarenhet av svenska företag?
“Vi hade ett samarbete med Johnsongruppen och jag åkte tillSverige några gånger. De hade en process som vi använde här, menden var inte så lyckosam och samarbetet avstannade. Vi köperförstås också en del från Sverige, i den mån sanktionerna inteförhindrar det.”
Anglo American-gruppen har själv investerat en hel del utomlands.
Ni är inte längre ett renodlat guld- och diamantgruvföretag. Är
diversifieringen en strategi ni kommer att utveckla?
“Vår utländska rörelse växte relativt oberoende av Sydafrika. Viförde inte ut några större summor för att investera utomlands,bla för att vi inte kunde. Anglo American Corporation självt harca 80 procent av sina investeringar och inkomster i Sydafrika,så vi är övervägande sydafrikanska.”
Guldpriset har rasat och guldets framtid är ganska osäker. Vad
gör ni för att balansera ert guldberoende?
“Vi försöker, om det nu lyckas, att marknadsföra guld främst försmycketillverkning, vilket är något vi inte gjorde när priset påguld var stabilt. Det tog lång tid för guldgruveindustrin häratt inse att guld blivit en metall bland andra och att man måstemarknadsföra den.Jag tror att efterfrågan kan byggas ut, vilket skullestabilisera guldpriset och förmodligen smitta av sig på andraanvändningsområden.”
Ni har gamla affärsrelationer med Sovjet. Det har alltid gått
rykten om att ni hade hemliga avtal om guldpriset.
“Vi hade vårt diamantavtal med Sovjet, men har aldrig haftguldrelationer med dem, vilket kanske var olyckligt.”
Funderar ni på att gå in och hjälpa till på produktionssidan i
Sovjet?
“Det finns uppenbarligen möjligheter. Vår relation med dem vadgäller diamanter är mycket viktig. De är storadiamantproducenter och har nya gruvor och fyndigheter sombehöver startas då de gamla börjar sina. De har också föreslagitoss – och kanske andra – detta, och vi gillar iden. Men manmåste naturligtvis vara försiktig.”
Är du nöjd med den sydafrikanska regeringens ekonomiska politik?
“Det råder stor oreda, men de har åtminstone de rätta ideerna nu.Problemet för regeringen är att skatterna redan är höga, ävenvid en internationell jämförelse, men behöver höjas för socialaförbättringar.”
Sydafrika befinner sig i en övergångsperiod. Hur länge?
“Jag tror det kommer att gå ganska snabbt. Man avskaffar interasfördomar över en natt, om man alls avskaffar dem. Det kan vise över hela världen. Men juridiskt och politiskt kommerapartheid att försvinna. Det handlar också om tidsfaktorn: Undernuvarande författning måste en lösning nås före nästa val. Jagtror att båda sidor, regeringen och ANC, är medvetna om dettaoch jag tror att vi får en förhandlingslösning nästa år som kanimplementeras under 1993.”
Du är upprymd över utvecklingen. Lockar politiken?
“Om du frågat mig för tre år sedan hade jag sagt nej, ingetkunde vara värre. Men nu ser jag verklig förändring. Om jagvarit 30 år yngre hade det inte funnits något jag hellre hadeägnat mig åt. Vi lever i en spännande tid, full av risker,förstås. Jag är åtminstone glad att jag fått leva så länge attjag fått se detta, och nu vill jag leva ännu längre så att jagfår se en förhandlingslösningCHRISTER L PETTERSSON
BILDTEXT:
“Efter många år bryter han tystnaden. “”Om jag vore 30 år yngre”
“skulle jag ge mig in i politiken igen””, säger Harry F”
Oppenheimer, 83 år, Sydafrikas och världens ledande guld- och
diamantmagnat.
FAKTARUTA:
DET ÄR INTE BARA GULDET SOM GLIMMAR
Gruvorna är bara en del av Anglo American-gruppen som har stora
intressen i utlandet och rankas som ett av världens 25 största
företag.
Anglo American Corporation (AAC) svarar för omkring en fjärdedel
av världens årsproduktion av guld utanför det fd Sovjetunionen,
och De Beers bryter alla diamanter i Sydafrika, Namibia och
Botswana samt leder en diamantkartell, Central Selling
Organisation, i London som kontrollerar 95 procent av världens
diamantförsäljning.
Dess historia är den brittiska imperialismens och då speciellt
Cecil Rhodes. Hans gruvbolag, främst De Beers, utgör stommen i
dagens Anglo, som bildades 1917 av Harry Oppenheimers far, Ernest
Oppenheimer.
Anglo-gruppens (moderbolagets) tillgångar värderades 1990 till
145 miljarder kr, varav 108 miljarder för AAC och 37 för De
Beers. De Beers hade 1990 den högsta vinstmarginalen i världen,
enligt Fortune 500. Gruppens totala värde, inklusive alla
inhemska och utländska intressen, redovisas inte. En expose
gjord 1987 (South Africa Inc – The Oppenheimer Empire) rankar
företaget kring 25:e plats i världen.
Anglo-gruppen har betydande investeringar i bla USA (där den var
största utländska investerare 1981), Australien och Brasilien.
Anglos Luxemburgbaserade offshore-företag Mineral and Resources
Company, Minorco, leder den internationella expansionen. Minorco
sålde i början av 1990 sin 30-procentiga andel i brittiska
Consolidated Gold Fields till Hanson efter att ha misslyckats
med att ta över företaget – bla pga antitrust-lagstiftning i USA
– och är nu ute på shoppingtur med 15 miljarder kr på fickan.
Hittills har pengar investerats i främst gruvor i USA, Kanada
och Europa.
Även på hemmaplan har gruppen diversifierats. I 1990-1991 års
bokslut kom bara 11 procent av inkomsterna från guld. Det var
ett dåligt guldår. 20 procent kom från annan gruvindustri (bla
platina och kol), 25 från industri och handel, 21 från
finansiell service och fastigheter och 18 procent från
diamantförsäljningen.
Anglo-gruppens monopolställning, ivrigt förnekad av företaget
självt, har genom åren gjort det till måltavla för politiska
utspel. Nationalistpartiet ville på 1950-talet nationalisera
delar av Anglo, vilket slutade med att Oppenheimer sålde en bit
av kakan till boer-kapital. Och nu står ANC på tur och vill ha
större inflytande över landets gruvindustri.
Nya stora huggsexor stundar i Afrika, och ingen ligger bättre
till än Anglo-gruppen för att dra fördel av apartheids
avskaffande och fred i södra Afrika.
EN ÄKTA IMPERIALIST Harry Oppenheimer är våra dagars Cecil
Rhodes, en industrialist och visionär som följt i det brittiska
imperiets spår och byggt sin rikedom på fynden av guld och
diamanter.
AAC/De Beers kontrolleras via familjeföretaget E Oppenheimer &
Sons, som äger drygt 8 procent i AAC. AAC och De Beers, i sin
tur, äger varandra korsvis.
Kritiken mot Oppenheimers familjemonopol liknar den som riktas
mot Wallenbergs. Familjeägandet kan hämma de individuella
företagens utveckling. Harry Oppenheimers son, Nicky, är i dag
vice ordförande i moderbolaget.
Harry Oppenheimer är också liberalen som redan på 1950-talet
insåg att apartheid inte är förenligt med modern industri.
Fackföreningar fick först fäste inom Anglo, men facken är inte
lika övertygade om företagets liberala inställning. Ett 60-tal
gruvarbetare dödades vid kravaller mellan olika grupper vid en
Anglo-guldgruva, President Steyn, i Welkom i november 1991.
Harry Oppenheimer tog 1960 initiativet till South Africa
Foundation, en stiftelse där svenska företag medverkat och som
propagerat mot sanktioner och för investeringar i Sydafrika.
Tidigare publicerat i Veckans Affärer
Be First to Comment