SOWETO. Aidsepidemin i Sydafrika. På lördagar begraver Soweto sina döda.
Också de fattigaste av satar, som svettats i bräddfyllda bussar hela
sitt liv, får rena statsmannabegravningen. Bländvit limousine, lång
bilkortege och en festmåltid efteråt. Men aids gör att kostnaderna
tynger de anhöriga alltmer, samtidigt som begravningsentreprenörerna
skor sig.
Bilar och busslaster med sörjande sitter fast i en lång
procession under en stekande sol på Old Potchefstroem Road, den
stora artär som skär tvärsigenom fyramiljonersförorten Soweto
utanför Johannesburg.
Alla är på väg i samma riktning. Till Avalonkyrkogården, för att
begrava en anhörig eller vän som dött den senaste veckan.
Det är rena skytteltrafiken. I motsatta riktningen möter vi en
ringlande kö av följen som gjort sitt.
Vi anländer till Avalonkyrkogården och dess entré med dubbla grindar
och vakter, följt av en lång ståtlig allé med höga palmer som vajar
i den torra vinden.
Kyrkogården där Johannesburgs fattigaste är begravda, men också
ANC-ledaren Joe Slovo, ligger utslängd på en oändligt lång och
vidsträckt dammig slätt. Helt naken och bar, utan några träd eller
ens klippta gräsmattor. Inga bevekande, tröstande drag som kan
hejda tårarna.
Bara gravvårdar i olika storlekar, de finaste avskärmade med
gjutjärnsräcken, men de flesta pyttesmå. Många försummade, lämnade
åt sitt öde.
Det känns som att vara på ett stort slagfält, ett slags apartheids-
och aidsfarsotens eget Waterloo.
Överallt pågår begravningar under rader av uppsmällda markiser i
bjärta färger. Bara denna lördag ska runt 120 döda sänkas ner i
gravar på Avalonkyrkogården.
jag har själv elva begravningar här i dag som jag måste hålla koll
på så att allt löper smärtfritt, säger Tsholo Tsotetsi från
begravningsentreprenörfirman J D Funerals Parlour, ett
“familjeföretag där hela familjen, precis som i teveserien “”Six feet”
“under””, är indragna.”
Tsholo Tsotetsi, klädd i jeansväst, är praktisk och rakt på sak.
Inte den typiska begravningsentreprenörens förbindliga ton. Hon
visar upp sin sektion av begravningsplatsen, där tre markiser rests
och röda mattor rullats ut till en hel rad preparerade gravar. Det
är som ett väloljat löpande band där begravningsföljena kommer och
går enligt en noga fastställd tidtabell.
Hon placerar mig på en diskret utkiksplats, så att jag inte står i
vägen. En minut senare kommer den första gruppen. Först kistan i
en begravningslimousine. Sedan de sörjande i en egen vit extralång
Mercedes. Därefter två busslaster med en brokig samling av
begravningsgäster i alla åldrar.
Den här familjen har beställt musik och gästerna bjuds på Coca-Cola
med vaniljsmak.
- Vi erbjuder paket som kostar allt mellan 4 200 rand (5 000 kronor)
och 30 000 rand (35 400 kronor) beroende på vad för slags kista, bil
och kringarrangemang som kunderna vill ha, säger Tsholo Tsotetsi.
De anhöriga till Petrus Tsotsetsi, ännu en begravning jag följer,
har slagit på stort och köpt det dyraste paketet. Det inkluderar en
skinande amerikansk cypressträkista med gyllene handtag. Den är så
tung att bärarnas knän viker sig när de segar sig uppför den utlagda
röda mattan mot graven. Ur högtalarna brusar dystra
begravningspsalmer samtidigt som guldgirlangerna fladdrar.
“Det är en enkel familj; som bor i ett litet blygsamt Sowetohus.”
Men han var gammal och hade sparat för detta. Och familjen ville
hedra sin make och pappa på det här viset, säger Tholo Tsotetsi lite
urskuldrande.
Hon är förtjust över att ha en nyhet på repertoaren i dag. Hon
erbjuder dödgrävare i vita uniformer som fyller upp graven med jord
så att dammet yr. Männen står i en ring runt graven, kvinnorna
sitter på draperade plaststolar och läppjar Coke.
Inom loppet av två timmar har jag följt fem begravningar. Vid en av
dem dyker självaste Winnie Madikizela-Mandela upp. Det är till
begravningen av en gammal medlem i ANC:s gerilla, Umkhonto we Siswe.
Begravningar är på grund av aidsepidemin en snabbt växande industri
i Sydafrika. Varje dag under de närmaste tio åren kommer 600
sydafrikaner att dö av aidsrelaterade sjukdomar – 220 000 varje år.
Aids är en känslig fråga som jag inte tar upp med kunderna. vi
vet ju att det är långt fler döda nu och att det är på grund av
aids, men sådant står det inget om på dödscertifikatet, säger Tsholo
Tshotetsi.
Höga dödstal gör också, säger hon, att de begravningsföreningar som
de flesta svarta sydafrikaner tillhör får det svårare med sin
ekonomi då allt fler medlemmar dör.
Entreprenörerna har börjat med begravningar mitt i veckan för att
hinna med. Avalon, med 350 000 gravar, fylls upp så kvickt nu att
den beräknas vara full inom fem år.
Många kyrkor är alltmer kritiska till att fattigt folk lägger ned
motsvarande en årslön eller så på en begravning.
Det finns kvinnor i min församling som är medlemmar i ända upp
till fem olika begravningssparföreningar för att se till att
familjen ska kunna ha en tjusig begravning. Därtill bjuder de
hundratals begravningsgäster på kött och öl, vilket kostar dem 3
000-4 000 rand (4 kronor) ytterligare. Dagen efter
svälter de, säger fader Pat Galvin, föreståndare för den katolska
missionsstationen London Mission, cirka 40 mil norr om Johannesburg.
Enligt traditionell tro, säger han, måste den döde få en riktigt fin
begravning, annars kommer förfädernas andar att förfölja de
anhöriga.
Det är snudd på omöjligt att göra något åt det. Ingen talar om
“det, inte heller politikerna, för de vill inte förlora röster; säger”
fader Galvin, en irländsk präst med rödbrusigt ansikte och vit
kalufs.
Fader Pat Galvin har under sina nära trettio år i norra Sydafrika
försökt få folk att tänka mer på att spara sina slantar till pension
och barns skolgång. Han har än så länge förlorat mot de svartklädda
begravningsentreprenörerna.
Entreprenörerna skjuter in sig på kvinnorna. är vänliga och
sticker till dem lite mat och små gåvor då och då. Det gör att folk
till och med betalar i förskott.
Dödsbestyr får helt enkelt kosta vad de vill. Men systemet håller
på att gröpas ur.
i Botswana där Aids är mycket längre gånget än här måste
begravningssparföreningarna minska utbetalningarna, säger Rob
Thompson, aktuarieforskare på Wits-universitetet i Johannesburg.
Rädslan för att inte få en ståndsmässig begravning öppnar för
charlataneri. Ett av de mest uppmärksammande fallen, men långt
ifrån det värsta, var Winnie Madikizela-Mandela inblandad i. Vid en
rättegång tidigare i år fälldes hon för att ihop med en kumpan ha
sålt begravningsförsäkringar som inte existerade till ett sjuttiotal
ANC-kvinnor.
Det är människors fåfänga och rädsla som får dem att lägga ner mer
pengar än de har råd med.
jag har ett exempel på Hur entreprenören lät prislappen sitta kvar
på kistan under begravningen så att alla besökare kunde se hur
mycket det kostade, säger Rob Thompson.
Och tendensen är, trots kyrkornas maningar, att begravningar ska
kompensera för livets torftighet.
- För 120 rand (130 kronor) i månaden kan du köpa dig en
begravningsförsäkring som garanterar att du får en riktig superduper
statusbegravning utöver det vanliga. Allt fler gör det, säger Rob
Thompson.
Aidsepidemin garanterar att många goda år väntar
begravningsindustrin i Sydafrika.
(En tidigare version publicerad i DN.se 19 Dec 2003.)
Comments are closed.