JOHANNESBURG. Två nyheter dominerade radiosändningarna i Sydafrika
på torsdagen. Det ena var att landets valuta fortsatte att stärkas
kraftigt gentemot dollarn. Det andra var att den sydafrikanske
författaren J M Coetzee fått Nobelpriset i litteratur.
“Det här är ju jätteviktigt för oss; Det är sällan som en”
författare toppar nyheterna. Vi får hoppas att han med detta
inspirerar en ny generation av sydafrikanska författare, säger Gill
van Zyl, marknadschef på Exclusive Books, Sydafrikas ledande
bokhandelskedja.
Men samtidigt, medger Gill van Zyl, så är det väldigt få
sydafrikaner som läst J M Coetzees böcker – och än mindre köpt dem.
“Du måste förstå att vi har en väldigt få läsare i det här landet.
Bara cirka en halv miljon av en befolkning på 44 miljoner köper
böcker”, säger Gill van Zyl.
Ett annat skäl till att J M Coetzee inte är känd hos den
sydafrikanska allmänheten, allra minst ute i Soweto och andra svarta
bostadsområden är att han är publicitetsskygg.
När han fortfarande bodde i Kapstaden och undervisade i engelska på
universitetet omgav han sig med en liten klick trogna vänner.
Väldigt lite information sipprade ut. Sydafrikas skvallerpress är
inte lika aggressiv som dess motsvarigheter i Europa.
Det finns följdriktigt väldigt få bilder på mannen, han sitter
aldrig i mjuka soffan på något av de många intervjuprogrammen på
sydafrikansk teve och han ställer inte upp och skriver
namnteckningar i samband med att han ger ut en ny bok. Frågan är om
han ens kommer till Nobelprisutdelningen, han dök inte upp när han
fick litteraturvärldens näst viktigaste pris, Bookerpriset.
“Det är något som jag har problem med; men det är inte så mycket vi”
kan göra åt det. Har man fått två Booker-priser och nu Nobelpriset
så antar jag att man säljer massor av böcker ändå”, säger Gill van
Zyl på Exclusive Books.
I Johannesburgs boklådor hittar jag en polis, Richard Makama, som
aldrig hört talas om J M Coetzee. Det har inte heller kassörskan
Debra Malele.
“Men vi sålde några fler böcker av honom än vanligt. Folk plockade
åt sig lite av varje, ingen speciell bok”, säger Anette Coch,
bokhandelsbiträde i förorten Rosebank.
Kunderna känner ändå till Coetzee, säger hon, framför allt för att
“han börjat läsas i skolorna sedan mästerverket ‘Onåd’ publicerades.”
Onåd kom ut för tre år sedan, i ett väldigt känsligt skeende i
Sydafrika. Det var en tid då många vita sydafrikaner öppet eller i
tysthet planerade att emigrera för att de inte trodde sig ha någon
framtid i ett land där folkmajoriteten är svart.
Och det var det pessmistiska underliggande budskapet i boken, att
vita inte kommer att förlåtas för sina apartheidsynder, att de är
utlänningar även om de levt i Sydafrika i 300 år, som drog i gång
offentliga debatter och heta diskussioner vid många
middagsbjudningar. Det fanns alltid två läger, de som var illa
berörda och de som tyckte om att Coetzee ändå skrev om det som rörde
sig i mångas huvuden.
Författaren själv har dock inte brytt sig om att kommentera allt
tisslande och tasslande om varför han skrev boken som hade klara
självbiografiska inslag. Han talar endast via sina böcker.
Och de känslor Coetzee då rev upp faller lätt i glömska en dag som
denna.
“Det spelar ingen som helst roll om han skriver illa om landet.
Det han skriver om är viktigt”, säger Anton Harber, professor i
journalistik på Witvatersranduniversitetet i Johannesburg.
Det fantastiska är, menar Harber, att Sydafrika nu har två
litteraturprisvinnare, Coetzee och Nadine Gordimer, samt fått tre
fredspris, ANC-ledaren Albert Luthuli, ärkebiskop Desmond Tutu och
duon Nelson Mandela och den siste apartheidpresidenten F W de Klerk.
Och det kan bara vara bra det. Oavsett om man läser böcker eller
inte.
Att han flyttat till Australien är också förlåtet. Han har ju inte
sagt att han flyttat för gott.
“Och hans böcker har en stark sydafrikansk känsla som vi alla
identifierar oss med”, säger Gill van Zyl.
(Tidigare publicerad i Dagens Nyheter.)
Comments are closed.