JOHANNESBURG. Under veckans förhandlingsrunda inom
Världshandelsorganisationen, WTO, i Cancún i Mexiko kräver Afrika
och utvecklingsländerna att jordbrukssubventioner, tullar och andra
hinder, som årligen kostar världsekonomin 350 miljarder dollar, ska
skrotas.
Jag besöker en farm i Sydafrika som skulle blomstra om marknaderna
befriades.
Vårbruket är i full gång på Wensleydale Farm mellan Johannesburg och
Pretoria.
En grupp lantarbetare står mitt i åkern under den heta solen, med
böjda ryggar och särade ben över de snörräta raderna.
Francina Pele och Gloria Mangan sticker ner spröda purjolöksplantor
i den väl preparerade jorden.
Under de senaste veckorna har de två kvinnorna, som bor i en
jättekåkstad ute på en öde slätt tio kilometer bort, också planterat
bland annat tomater, lök, jordärtskockor och äggplantor.
Wensleydalegårdens nisch är den lilla men växande marknaden för
obesprutade grönsaker i Sydafrika, vilka levereras till stora
livsmedelskedjor i Johannesburgområdet.
“Men utbudet är ändå större än efterfrågan så vi borde exportera.
I vissa länder i EU ökar marknaden för obesprutat med 20 procent
årligen”, säger Tim Jackson, Wensleydales ägare.
Han hör till pionjärerna bland odlarna av obesprutade
hortikulturprodukter i Sydafrika och vill, likt varenda bonde i
Afrika, se radikala förändringar när Världshandelsorganisationen i
dagarna kör en ny förhandlingsrunda i Cancún i Mexiko.
“Vi är definitivt konkurrenskraftiga prismässigt. men de höga
subventionerna, tullarna och andra avgifter i Europa gör att det
krävs stora volymer”, säger Tim Jackson.
Om världsmarknaderna liberaliserades skulle odlarna, varav ett
tiotal svarta småbönder som är knutna till Wensleydalegården, kunna
öka sina volymer. För flygfrakt till Europa krävs det åtminstone
ett ton åt gången för att det ska gå ihop.
Wensleydale är främst en experimentgård, där svarta bönder lär sig
odla utan kemiska tillsatser. Gården hör dock till undantagen i
Sydafrika. 99 procent av jordbruket använder konventionella
kemikalier och har rykte om sig att ofta bespruta sina grödor långt
mer än vad EU:s regler tillåter.
Det gör att Sydafrika, enligt Jackson, förlorat exportandelar till
bland annat Chile, som har subventioner för obesprutad frukt.
Sydafrika ger ännu inte något stöd för att bönder ska bli mer
miljövänliga.
I likhet med Afrika i övrigt är det främst så kallade cash-crops som
Sydafrika exporterar, framför allt majs, vete och socker. Ingen av
dessa grödor kan dock exporteras till EU. Och till USA tillåts bara
futtiga kvoter.
“Vi exporterar inget socker alls till Europa på grund av
subventionerna till de europeiska bönderna och därtill de höga
tullarna”, säger Jack Wixley, ordförande i de sydafrikanska
sockerodlarnas centralorganisation.
Socker är en jätteaffär i Sydafrika, särskilt i
KwaZulu-Natalprovinsen, en provins med över femtioprocentig
arbetslöshet i vissa delar.
“Vi har 400 000 direkt och indirekt anställda inom sockerindustrin.
Bland dessa finns 45 000 svarta småbönder”, säger Jack Wixley.
Det betyder att åtminstone 3 miljoner människor, av en befolkning på
44 miljoner, är beroende av sockerindustrin.
- För tio år sedan låg världsmarknadspriset på socker på mellan 10
och 12 cent per skålpund. I dag ligger priset på 6 cent per pund,
säger Jack Wixley.
Sydafrika har i gengäld höjt sina tullar för att skydda
hemmamarknaden.
Vete är en annan ömtålig fråga.
“I Afrika dumpas världens jordbruksöverskott; anser Jannie de”
Villiers”, vd för kvarnorganisationen National Chamber of Milling, i
en intervju med en sydafrikansk tidning.
Han säger att vete dumpas i Afrika för en tredjedel av
världsmarknadspriset. Det ser Jannie de Villiers som en följd av
subventioner som leder till överproduktion inom EU.
Sydafrikas offentliga arbetslöshet ligger kring 30 procent, vilket
ändå är lite jämfört med många andra afrikanska länder.
Redan vid Uruguayrundan 1994 åtog sig EU och USA att minska
subventionerna med 36 procent. Sänkningar genomfördes också, vilket
följdes upp i Doha 2001. Men enligt de Villiers kommer det, med
nuvarande takt, att ta 10 till 15 år innan subventionerna är nere på
en meningsfull nivå.
EU:s årliga subventioner till jordbruket ligger på 100 miljarder
dollar, medan USA:s subventioner uppgår till 50 miljarder dollar,
enligt en Världsbanksrapport.
Sydafrika går i bräschen för en tuff, gemensam front som backas av
Afrikanska unionen och av utvecklingsländerna.
“Vi vill att allt exportstöd avskaffas; inklusive”
exportsubventioner och stöd som snedvrider handeln. Vi vill också
att interna subventioner avskaffas”, säger Rolf-Joachim Otto, vice
förhandlingschef på jordbruksdepartementets internationella
handelsavdelning.
Sydafrikas delegation vid Cancúnmötet kräver också, i samarbete med
bland annat Brasilien och Indien, att utvecklingsländerna måste få
bättre villkor så att de verkligen kan ta sig in på de marknader som
är speciellt viktiga för dem.
Det kan tyckas vara samma gamla krav, som stötts och blötts i
årtionden. I takt med att biståndet minskas blir det dock allt
svårare att försvara att världens fattigaste världsdel inte får
konkurrera på rimliga villkor.
Det är bara genom att exportera sina råvaror som
utvecklingsländernas ekonomier kan växa. Det har de rika länderna
råd med, de klarar sig bra ändå då de har sitt intellektuella
kapital, säger Jack Wixley.
Den enorma klyftan kan beskrivas så här: en kossa inom EU får 100
gånger större subventioner årligen – 2 000 dollar – än vad Afrika
årligen får per capita i bistånd.
(Tidigare version publicerad i Dagens Nyheter.)
Comments are closed.