JOHANNESBURG. Att snacka skit om sitt eget land anses för det mesta vara högst illojalt. Men det tar inte många minuter efter att du landat på sydafrikansk mark förrän du fått en hel tirad av sorger och elände som sydafrikaner med närmast naiv öppenhet bjuder på – framför allt vita sydafrikaner.
Ledande sydafrikanska affärsmän älskar att köra sitt land – och Afrika – i botten inför internationella kolleger, vilket knappast stimulerar den utländska investeringsviljan.
Nu ska det bli rättning i leden. Sydafrikas turistminister Mohammed Valli Moosa hör till dem som öppet gått ut och sagt ifrån att det måste bli ett slut på sådana antisydafrikanska busfasoner.
För att råda bot på eländet har en massiv propagandakampanj inletts i radio och teve. Dessutom vill landets myndigheter att medborgarna ska gå på kurs för att bli ambassadörer för sitt land.
Kampanjen “Proudly South African” ska först göra medborgarna troende för att de därefter ska övertyga utlänningarna.
Med reklamfilmen “Sydafrika – fullt av möjligheter” vill den sydafrikanska regeringen få sina undersåtar att delta i det gemensamma nationsbygget.
Filmen är onekligen tjusig. Den visar hur 24 sydafrikaner, kända och okända, vaknar upp till en ny lysande dag. Nelson Mandela står på Robben Island och blickar ut över havet med Kapstaden i bakgrunden. Ärkebiskop Desmond Tutu står uppe på ett berg i strålande soluppgång och blickar ut. President Thabo Mbeki kollar också han bortåt horisonten med ett mystiskt leende på läpparna.
Det är finstämda bilder med en förförisk blandning av folk. En av Sydafrikas ledande handikappidrottare står, enbent, på startpallen för sitt träningspass i simbassängen. En äldre gentleman i rullstol slänger i väg ett spjut.
“Vi vänder oss till alla sydafrikaner. många har en tendens att säga negativa saker om sitt land utan att tänka på vad de sagt”, säger Yvonne Johnston, chef för det statliga marknadföringsorganet International Marketing Council som betalat 20 miljoner kronor för kalaset.
Hon säger att rik som fattig, vit som svart, ska ta åt sig av budskapet, även om det är mindre troligt att folk som bor i kåkstadsslummen och inte ens har el tar åt sig i samma grad som den växande medelklassen.
Ett “kurspaket i nationalstolthet” ingår också i paketet. En av Sydafrikas största matvaruhuskedjor, med 40 000 anställda, är först med att gå på denna kurs.
Men kampanjen kan också ses som ett sätt för Sydafrikas kitsliga ministrar att täppa till munnen på sina huvudsakligen vita dissidenter.
“Jag är skeptisk till den här typen av kampanjer. Det är bättre att låta folk klaga om de så önskar, det hör till sakens natur”, säger statsvetarprofessorn Robert Schrire, vid Kapstadens universitet. Han menar att detta bara är politisk klåfingrighet från regeringens sida.
I ett bredare medieperspektiv är denna statliga propagandakampanj också ett sätt att utmana de ofta negativa medierapporterna – inte minst från internationella medier.
“Vi är medvetna om att internationella medier tenderar att skriva om tre frågor – kriminaliteten, aids och Zimbabwe – och vi är inte ute efter att sopa dessa problem under mattan. Vi vill bara att det ska sättas i proportion till allt annat, säger Yvonne Johnston.
För Schrire är det bättre att man i stället konfronteras med problemen. Sydafrikas lösning på Zimbabwe måste vara att distansera sig så långt som möjligt i stället för att samarbeta med Harare,säger han.
Det är i slutändan de vitas olust med att ha blivit av med makten i Sydafrika 1994 som ligger bakomderas ambivalens. Och det är ju förståeligt att det retar gallfeber på den sydafrikanska regeringen att den utsätts för ständiga smygrasistiska angrepp. ANC-regeringen har, vilket dess höga kreditvärdighet bevisar, visat sig vara långt mer kompetent att sköta AB Sydafrika än vad apartheidregimen någonsin var.
Gnället lär fortsätta. Men regeringen kan ändå trösta sig med att sydafrikaner som flydde fältet efter att ANC tog över makten 1994, till bland annat Storbritannien, Kanada och Nya Zeeland, så sakteliga börjat återvända hem igen. De har, likt två miljoner utländska besökare förra året, upptäckt att gräset är otroligt grönt i Sydafrika.
Ett gott tecken i ett land utan gemensam kultur och kollektiv tillit. Ett tomrum som onekligen behöver fyllas på något sätt.
Till exempel med en stolthetskampanj.
Comments are closed.