JOHANNESBURG. När hundratals familjer förlorar sina hem efter en
brand i Sydafrikas slumområden blir det bara en notis i tidningen.
Och myndigheterna ser ingen annan råd än att återuppbygga de
torftiga, illegalt uppsmällda plåtskjulen.
Bränder är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sydafrikas svarta
förorter. Tusentals människor blir hemlösa och många skadas varje
vinter.
Vid förra veckans våldsamma brand i Alexandra, en kåkstad utanför
Johannesburg med närmare halvmiljonen invånare, dödades mirakulöst
nog ingen. Men inom loppet av en timme brann 210 plåtskjul ner och
600 människor blev hemlösa. Branden startades som så ofta annars av
ett omkullvält spritkök, som stått på för att hålla värmen under de
smällkalla vinternätterna i Johannesburg.
Vid en brand några dagar tidigare längre in i Alexandra dödades två
åldringar som inte hann fly undan lågorna i de trånga, dammiga
gränderna.
“jag bodde tillsammans med sex andra. jag var inte hemma; jag var”
hos min pojkvän, men jag skyndade tillbaka. Allt hade brunnit upp.
Jag förlorade allt jag ägde, mina pengar, mitt id-kort och alla
kläder”, säger Cynthia Mandla, en av de hemlösa, sakligt, med trött
röst.
Cynthia Mandla, 29 år, är likt de flesta här arbetslös. Utan lön
eller anhöriga att bo hos finns ingen annan råd än att hyra in sig i
ett plåtskjul.
Hon är välklädd i tajta rödrutiga byxor och har långa moderiktiga
flätor i håret. Det finns inget som avslöjar att hon lever ett liv
i kappsäck, utan el och vatten.
Jag träffar henne vid ett möte med en kommunrepresentant där hon är
talesman för de andra kåkstadsinvånarna. Mötet hålls invid ett
stort vitt tält där de hemlösa nu bor. De många spända ansiktena
slappnar av en smula när de får höra att de ska få hjälp med kläder
och mat av kommunen.
En byggare har redan anlitats av kommunen för att återuppbygga
kåkstaden. En vägskrapa har jämnat ut marken där plåtskjulen stod.
Byggmaterialet består av de sotiga, hopknycklade plåtarna som
räddats från branden och nu ligger i en stor hög framför oss. Nya
pålar slås ner av byggjobbare klädda i blå overaller. De viker
plåtarna och spikar fast dem i snabb takt.
“Vi kommer att se till att alla som bor här i alla fall får tak
över huvudet igen. Det är det minsta vi kan göra, säger Jacob
Maleboye, områdesansvarig för ett saneringsprojekt”, Alexandra
renewal project.
Att kommunen återuppbygger plåtskjul som är illegalt uppförda under
kraftledningarna tycker han inte är så märkvärdigt.
Fast meningen är att Alexandras slum en gång för alla ska rensas
upp.
“De får bo här tills Det blir deras tur att få bostad; Det finns”
ingen annan råd”, säger Jacob Maleboye.
Det hade de inte fått under apartheidtiden. Då kördes Alexandras
illegala invånare bort av kravallpoliser assisterade av bulldozrar.
En politisk aktivist, Roger Mathebula, är ändå kritisk:
“Det är fortfarande som under apartheid. Om folk tvingas leva på
det här viset så kommer det förr eller senare att slå tillbaka. Det
kan bli som i Zimbabwe. Här hos oss handlar det inte om att välja
Mandela till president, det handlar om att ha någonstans att bo, att
ha en bostad och en bit jord”, dundrar Roger Mathebula, som arbetar i
de boendes samarbetsorganisation.
Sydafrikas ANC-ledda regering har sedan 1994 byggt 1,2 miljoner nya
bostäder över hela landet, inklusive i Alexandra. Oftast pyttesmå
statssubventionerade hus som liknar apartheidtidens
tändsticksaskhus.
Men inflyttningen från landsbygden och den illegala invandringen
från grannländerna gör att bostadsbristen ändå ökar. Sydafrika
beräknas ha sex miljoner bostadslösa.
Cynthia Mandla är från Transkei, den landsända Nelson Mandela kommer
från. Hon har bott här i kåkstaden i två år, i Johannesburg större
delen av sitt liv.
“Jag jobbade i en videobutik för två år sedan och dessförinnan på
ett hotell”, säger hon.
Hennes två barn bor hos Cynthias mamma i Transkei.
Om någon dag eller två har hon åter ett hett plåttak över huvudet.
Det är vad som gäller för tillfället, andra bekymmer får vänta på
sin tur.
(Tidigare version publicerad i Dagens Nyheter.)
Comments are closed.