En fridlyst kaktus i södra Afrika kan bli världens nya
bantningsmedel. Sanfolket har i årtusenden använt växten för att
dämpa känslor av hunger och törst i öknen. Den kunskapen har lett
till ett unikt avtal om att en del av vinsten ska gå till att
förbättra ursprungsbefolkningens livsvillkor.
TEXT: CHRISTER L PETTERSSON FOTO: LOUISE GUBB/CORBIS
En ung sanpojke klädd i ett litet läderskynke och ett snidat hårband gör en piruett vid vägkanten, där dammet från förbipasserande bilar yr. Han försöker få turister på väg till Kalahari Gemsbok National
Park att stanna till och köpa turistanpassat san- eller bushmanhantverk.
Upphängda på snören längs vägkanten erbjuds enkla pilbågar, väskor, halsband av piggsvinsborst och olika väggdekorationer.
Ett par hundra meter längre fram längs grusvägen, i gradig värme, står ännu en förväntansfull ung sanyngling och lurar. Också han klädd i traditionell jägarutstyrsel, med en liten pilbåge i högsta hugg, för att beveka förbipasserande i turistbussar och
luftkonditionerade bilar.
Detta är den dagliga, lätt sorgliga, syn som möter besökare i det
lilla sydafrikanska samhället Andriesvale i Kalahariöken, tjugo mil
norr om staden Upington, nära den namibiska gränsen.
De unga försäljarna tillhör khomani-san, en gren av sanbefolkningen,
södra Afrikas ursprungsbefolkning.
Khomani-san har bott här permanent sedan 1999, då de fick sex farmar
av den sydafrikanska staten. Det var farmar som exproprierades från
vita bönder. En senkommen symbolisk ersättning för att san trängts
undan av både bantufolk och vita erövrare under de senaste fem
hundra åren.
Något stöd för att driva gårdarna har san, ett gammalt jägar- och
samlarfolk som likt andra nomadfolk haft svårt att anpassa sig i det
moderna samhället, inte fått. Byggnaderna i Andriesvale har börjat
förfalla, bevattningssystem har kollapsat och Kalahariöken hotar att
ta över vad som tidigare var prunkande gröna trädgårdar och fält.
San får inte heller stöd för att rädda sin kultur och sitt språk.
Av de drygt ett tusen khomani-san finns det i dag bara ett tiotal
åldringar som behärskar modersmålet !Nu. En radiostation har
visserligen börjat sända program på olika sanspråk, men skolorna i
området undervisar inte !Nu.
Provinsledaren Manne Dipico (en uppåtstigande stjärna i ANC)
svarar inte ens på mina brev där jag har bjudit in honom att komma
och se hur vi har det, beklagar sig Petrus Vaalbooi, ordförande i
The San Council, en samordningsorganisation för de cirka hundra
tusen san som finns kvar i södra Afrika.
“Under apartheid kom Vita först; sedan indier och färgade; därefter”
svarta och sist san. Nu kommer svarta först, men san är fortfarande
sist, säger Petrus Vaalbooi.
Han tuggar ilsket på en cigarrett rullad med tidningspapper.
Men sedan ett år tillbaka spirar ett nytt hopp hos san – vars
systerbefolkning khoe ställdes ansikte mot ansikte med de
portugisiska upptäcktsresandena Vasco da Gama och Bartholomeu Diaz
redan för fem hundra år sedan.
“Det är en fridlyst kaktus, Hoodia gordinii, lokalt kallad “”Xhoba””,”
som skapat rena guldrushen. Läkemedelsintressen har upptäckt
hoodia, som san använt i årtusenden för att stilla törst och hunger
när de varit ute på jakt i Kalahari.
Hoodia ska bli piller på burk och säljas till världens tre hundra
miljoner överviktiga är det tänkt. En marknad värd uppemot sextio
miljarder kronor årligen.
Och det fantastiska har hänt att san, med hjälp av en framfusig
jurist, fått till stånd ett värdsunikt upphovsrättsavtal. Avtalet
utlovar royaltyersättning från den framti-da försäljningen av
hoodiabaserade läkemedel.
Avtalet hör till ett fåtal i världen där en traditionella kunskap
om en växt erkänns samtididigt som förskott betalats ut, säger Roger
Chennels, den jurist som ledde förhandlingarna åt san.
Det var Petrus Vaalbooi, som likt de flesta äldre san är kort och
smal med intensivt fårat ansikte, som undertecknade avtalet för sans
räkning.
Han är mån om att visa mig hoodias närmast magiska kraft och tar mig
ut i det sandiga landskapet utanför Andriesvale.
Han pilar raskt på, iklädd säckiga manchesterbyxor, genom det låga
sandbuskaget för att vi ska hinna hitta några hoodiakaktusar innan
ett kolsvart ovädersmoln i horisonten hinner i fatt oss.
Bara efter några minuters sökande bland torra buskar och glest gräs,
hittar han en tät klunga av hoodia. Kaktusen har en gurkliknande
form. Fast den är knottrig och har stora ogästvänliga taggar som
håller djuren borta från denna långsamt växande kaktus.
Petrus Vaalbooi kapar snabbt av några stjälkar med en kniv. Han
skalar vant bort de långa taggarna och låter oss smaka.
Den har en lätt bitter, frisk och törstsläckande smak – till min
förvåning också angenäm. Köttet är fruktigt och oväntat rikt på
vätska.
Den stora hemligheten är dock inte vätskeinnehållet – det är att
hoodia undertrycker törst och hunger. Den är naturens egen
aptitnedsättare.
Utmärkt när man ska vandra i veckor i sträck tvärs över Kalahari
utan vare sig proviant, vattenreserver eller kameler.
Hoodia har inte bara effekt på hunger. Det är också bra för magen
och med en diet på bara hoodia under ett par dagar renas hela
kroppen, skroderar Petrus Vaalbooi.
Därtill har hoodia en afrodisisk verkan.
“Det är två- treåringarna som är bäst; de äldre är torrare och”
surare, säger Petrus Vaalbooi.
Han lägger pannan i djupa veck och ler finurligt, så att de
nikotinbruna, trasiga tänderna blottas. Hoodia är allvarligt –
Petrus Vaalbooi talar om sina kaktusar med ungefär samma auktoritet
och väderkorn som en vinguru om sitt senaste merlotfynd.
För sanbefolkningen är den nya uppmärksamheten positiv och
spännande. Ingen brydde sig om dem tidigare, men nu kommer folk hit
från när och fjärran för att spana in hoodiakaktusen.
Det har gett san en ny självkänsla. De har plötsligt en kunskap som
erkänns av omvärlden.
Det är många som vill vara med och profitera på hoodia. En snabb
sökning på internet avslöjar att det redan vimlar av internetsidor
som offererar så kallade äkta hoodiatabletter till människor som
hoppas att detta naturmedel är den undermedicin, som ska få dem att
gå ner i vikt utan ansträngning.
Det är falsarier. ett av de framfusigaste företagen har stämts
för vilseledande konsumentupplysning, säger Richard Dixey, vd för
Phytopharm, det brittiska företag som fått ensamrätt att utveckla
hoodia.
Phytopharm är specialiserat på att utveckla växter med medicinska
användningsområden.
Företaget driver den enda hoodiafarmen i världen. Den är belägen på
hemlig ort i Sydafrika.
Det var Sydafrikas Teknikvetenskapliga forskningsråd, CSIR, som kom
på affärsidén.
CSIR har forskat i traditionella växter sedan sextiotalet och har
systematiskt gått igenom våra tjugofyratusen växter, säger Alida
Britz, talesman för CSIR.
År 1996 lyckades forskarna isolera den aktiva komponenten i hoodia,
den som påverkar mättnad.
Det var så Phytopharm kom in i bilden. Phytopharm fick ensamrätt
att utveckla hoodia vidare. Den aktiva substansen döptes till P57.
San var i det läget varken konsulterade eller informerade om
planerna för hoodia. Ett tidningsuttalande av Phytopharm, där
företaget sa att det inte hade något ansvar för san, eftersom
sanfolket var utdött (en uppgift det påstår sig ha fått från CSIR),
tog skruv.
vi var mycket upprörda när vi såg vad som hände och insåg att vi
måste organisera oss och anlita en jurist. Hoodia är vår växt! Den
finns på vår mark och det är vår kunskap som de exploaterar, säger
Petrus Vaalbooi med eftertryck.
San-rådet bildades och san fick, efter de myckna skriverierna om att
ett av Afrikas äldsta folk höll på att bli lurade av den
internationella läkemedelsindustrin, sitt avtal.
San är längst ner i kedjan. De får, via en stiftelse, sex procent
av CSIR:s intäkter från brittiska Phytopharm. Det utgör bara 0,003
procent av den framtida bruttoförsäljningen, men anses som ett stort
framsteg för san och ursprungsbefolkningar.
- Det är inte det enda avtalet i världen, men det är ett av de få
där royalty börjat betalas ut och dessutom i förskott. Det är en
bra grund också för andra folk med traditionell kunskap, säger Roger
Chennels.
Om hoodia infriar sina förväntningar kan det bli betydande inkomster
för san.
- San har än så länge fått 280 000 rand (cirka 300 000 kronor)
utbetalt , men vi tror att det ska komma in miljoner och rent av
miljarder genom det här avtalet, säger Roger Chennels.
Pengarna ska i första hand användas till sociala och kulturella
projekt för sanfolken i Sydafrika, Botswana och Namibia.
Behoven är gränslösa, den sociala misären är uppenbar.
Andriesvale befinner sig närmast i dvala, men en dag i månaden blir
det liv i luckan. Det är när en pansarbeklädd penningtransportbil
glider in på byns dammiga grusväg för att leverera pensioner och
bidrag.
Det är pensionärer, som de två systrarna Una Roi (72 år) och Kais
Brou (79 år), som försörjer sina familjer med pensioner på sju
hundra kronor i månaden.
Jag möter de två systrarna på deras veranda denna, även för san,
ovanligt heta fredagseftermiddag. Min tolk berättar att systrarna
varit slavar i Kapstaden och Johannesburg när de var unga. När de
fångades in mördades samtidigt deras far framför deras ögon.
Det var en tid när det var skottpengar på san. De jagades som
villebråd för att de stal de vita böndernas boskap och åt upp den.
Kalahari är fortfarande rena vilda västern. Samma dag jag lämnar
Andriesvale begravs en av byns ledande män. Han sköts till döds när
han påstods ha försökt stjäla boskap.
Willem Vaalbooi, klädd i t-tröja och jeans, är en av de få som har
arbete. Han är spanare, anställd av en landsbygdsorganisation för
att hålla utkik efter tjuvskyttar. Denna fredag är han mäkta
populär då han tagit hem en hjort, som tjuvskyttar lämnat i all
hast, till byn.
Hoodia är verkligen vårt hopp. min önskan är att de kommer att
starta stora hoodiaanläggningar här. Det finns absolut inga jobb,
säger Willem Vaalbooi.
Willem Vaalboois fru Maureen står böjd över en öppen eldstad
varifrån doften av nygräddat bröd sprider sig, samtidigt som den
tvåårige sonen rycker henne i kjolarna.
Bakom dem betar getter och en ensam häst. Solen är snabbt på väg
ner. Det är tyst och stilla.
Men det är ett bedrägligt lugn.
de flesta männen är berusade mest hela tiden. och Det förekommer
mycket misshandel i hemmen, säger Gertruida Sauls som visar mig runt
i Andriesvale.
Gertruida Sauls är ungdomsorganisatör för San-institutet i
huvudorten Upington och den första i sin familj som gått ut
grundskolan och fått ett intellektuellt arbete.
Sanfolken i Kalahari är i desperat behov av stöd för att rädda det
lilla som finns kvar av traditioner och överföra dem till de yngre.
De unga kan bara tala afrikaans, ett språk med rötter i holländskan,
och har inte de äldres under tjugo tusen år förvärvade kunskaper om
den natur de fortfarande har inpå knuten.
Än är det dock en lång väg att gå innan kaktusen kan börja dra in
pengar. Hoodia är fortfarande under utveckling.
Den verkliga utmaningen är att överföra P57 från kaktusen till ett
läkemedel.
“vi har redan bevisat att P57 fungerar positivt på människor; säger”
Phytopharms Richard Dixey.
Tester gjorda år 2001 på människor, där en grupp åt P57 och den
andra inte, ledde till att hoodiagruppens kaloriintag minskade med
ett tusen kalorier per dag.
Och laboratorietester på möss över en längre period visade att
mössen inte bara minskade sitt kaloriintag utan också sin vikt.
Viktigast var dock att varken möss eller människor visade några
tecken på stress, annars en vanlig bieffekt vid intag av syntetiska
bantningsmedel.
Laboratorietester har visat att hoodias hemlighet är P57:s förmåga
att ge särskilda signaler till hjärnan.
- P57 skapar en känsla av mättnad som man bara känner när man ätit,
säger Richard Dixey.
Normalt sett, när en person äter, registeras mättnad i hjärnan efter
att nervceller reagerat på stigande blodsockervärden vid intag av
mat.
Hoodia har en molekyl som är cirka tiotusen gånger mer aktiv än
glukos. Det gör att nervcellerna går på högvarv och ger signalen
att du är mätt trots att du inte ätit, uppger Rickard Dixey.
Trots de positiva testerna får Phytopharm just nu ingen uppbackning
från något stort internationellt läkemedelsbolag. Amerikanska
Pfizer drog sig ur förra året, efter samgåendet med Pharmacia, med
hänvisningen att bantningspreparat inte passade i det sammanslagna
bolagets produktportfölj.
“vi ligger i förhandlingar; uppger Richard Dixey kryptiskt; på”
frågan om företaget har någon ny läkemedelsgigant på gång.
Han uppger att det kommer att ta tre till fyra år innan produkten är
ute på marknaden.
Till dess är det säkrast att sanpojkarna Bazil, 21 år, och Gert, 20
år.
FAKTA
Hoodiakaktusen växer i Kalahariöknen. De långa taggarna skalas av för att komma åt stjälken. I ett
laboratorium i Pretoria utvinner man det hungerdämpande
ämnet P57 ur kaktusextrakt för att så småningom framställa
bantningsmedicin. Hoodiakaktusens innanmäte smakar friskt och är
förvånansvärt rikt på vätska.
På hemlig plats i Sydafrika utförs försöksodling av ökenväxten.
Tidigare publicerat i Dagens Nyheter
Comments are closed.