Efter den överlägset smutsigaste presidentkampanjen i modern tid har USAs folk gjort sitt val – ett val som går stick i stäv med förutsägelser i medier och i mätningar där Trumps så kallade ‘stig till seger’ var smal, närmast omöjlig. New York Times indikerade bara veckorna före att det var 89 procents chans att Hilary Clinton skulle segra stort. Det såg ut som att demokraterna skulle håva hem både presidentämbetet, kongressen och senaten.
Förhoppningarna att Clinton skulle vinna på basis av att Trump ansågs ännu mer impopulär var på många sätt välgrundade. Det verkade ju fullt logiskt. Trump hade ju gjort sig omöjlig med istort sett varenda väljargrupp genom sin frispråkighet.
Problemet var, den fortfarande största väljargruppen, den amerikanska arbetarklassen, främst då männen, hade av någon obegriplig anledning räknats bort från ekvationen. Och trots att Trump hade ett rumphugget kampanjmaskineri, som inte stod i närheten av Clintons i sofistikeri, så var det just denna grupp som såg till att gå man, framför allt, ur huse för att se till att få sin röst räknad och sätta en käpp i hjulet på etablissemanget.
De lät sig inte imponeras av att Hillary Clinton räknade upp hur förträffligt erfaren hon var jämfört med Trump, en odisciplinerad charlatan närmast som bara inte kunde ges förtroendet att styra världens ledande ekonomi direkt från kontrollrummet.
Det går att rada upp en oerhörd massa misstag och tillfälligheter som möjliggjorde att Trumps ‘stig till seger’ gick vägen.
Vad som lett till Trump och Brexit är inte enstaka tillfälligheter. Vanligast är att lägga hög tonvikt på globalisering och internet. Ett sociologiskt synsätt är att är en del av en sjukdomsbild som sociologen Emile Durkheim, han som var först med att kartlägga självmordets logik i Europa under 1800-talets slut, kan vara ett utslag av en ökad grad av individualism på bekostnad av samhällets kollektiva jag. Durkheims tes var att just allt för hög grad av individualism och för den delen allt för hög grad av kollektivism båda ökar antalet självmord i ett givet samhälle.
Helt klart är att den mer integrerade värld där vi lever i har, åtminstone i detta skede, gett upphov till allt mer isolerade internetbubblor. Vi är avskärmade från allt och alla som vi inte vill ha att göra med. Med det följer rädsla, känsla av uppgivenhet inför skeendets obönhörliga gång och logik. En grad av alienation utan dess like i världshistorien, trots att vi med ljusets hastighet kan kommunicera med allt och alla.
Sökandet efter likasinnade ger upphov till nya obalanser som samhället i stort behöver korrigera. Om det har överlevnadsinstinkt.
Vägar att spränga bubblor, ena människor, känna delaktighet är viktiga. För att tala med Durkheim så behövs likväl betydande frihetsgrader för dissidenter, de som på gott eller ont ifrågasätter rådande konventioner.
Comments are closed.